"Blickfångarna" av Mons Kallentoft

Då har jag äntligen läst "Blickfångarna". Detta är den fjortonde delen i Mons Kallentofts serie om Malin Fors. Som vanligt när det gäller de här böckerna så är det väldigt lättläst och hyggligt spännande. Men... ja det finns ett stort men för mig. Jag är så otroligt less och trött på huvudkaraktärens återfall när det gäller hennes drickande och hur hon ragglar runt på Linköpings gator. Jag kan omöjligt se att en polis (inte ens som bokkaraktär) skulle få behålla sitt jobb i detta skick oavsett hur duktiga de är i nyktert tillstånd. Det drar ner betyget på boken för det blir så upprepande genom serien att man som läsare faktiskt tröttnar. 

Mitt i den bitande vintern verkar det äntligen som om Malin och hennes kollegor får ett genombrott i det gamla fallet med den mördad pojke som hittades på en äng, med vartenda ben i kroppen krossat. En kvinna i Algeriet hör av sig och säger att hon är hans mamma. Malin får åka till Algeriet för att träffa henne och hon tar också med sig kvinnan tillbaka. På det personliga planet mår Malin inte bra. Hennes förhållande har precis kraschat efter att hon upptäckt att mannen också hade ett förhållande med hennes vän och kollega. Det gör att suget efter alkohol blir allt större. När en konstnär mördas så har poliserna plötsligt två fall att lösa, men det verkar finnas kopplingar mellan de två morden.

"Blickfångarna" finns också som ljudbok för de som hellre vill lyssna på den. Den är uppläst av Mirja Turestedt och den är 7 timmar och 48 minuter lång. Om det kommer fler böcker i den här serien så hoppas jag innerligt att Malin Fors kan hålla sig nykter för annars vet jag inte om jag kommer orka med fler av dem, hur mycket jag än har gillat serien sedan start. Det är min tråkiga men aktuella känsla...