Nu har jag också läst "Den döende detektiven" av Leif GW Persson. För ett tag sedan skrev Charles här på bloggen om just den boken och nu tänkte jag att jag skulle skriva vad jag tycker om den.
För ett par veckor sedan var jag och lyssnade på Leif GW Persson då han talade om dödande våld i Sverige. Det som slår mig är att han skriver precis som han pratar men också hur mycket av sina erfarenheter som han använder i boken. Det gäller både då han skriver om polisernas personligheter och egenheter som man lätt kan se är hämtade ur verkligheten, men också hur en polisutredning ska göras och kanske främst inte ska göras. Här är det en pensionerad polis, Lars Martin Johansson, som då han hamnar på sjukhus lockas till att försöka lösa ett drygt 25 år gammalt mord. Det är den nio år gamla Yasmine som våldtagits och mördats och eftersom ärendet hamnat på fel polisers bord så är utredningen klantigt och fördomsfullt genomförd och därav lyckades man aldrig ta fast förövaren. Men nu ger sig Johansson på det och eftersom han är känd för att kunna se runt hörn (utan att runda dem) så tror de flesta att han kommer att lyckas, men kanske är det inte helt lyckat att alla får veta vem mördaren är eftersom han inte kommer kunna dömas för brottet då det redan preskriberats... Vad kan man göra om man hittar en mördare när det är för sent att fälla honom? Är det möjligt att få veta identiteten på en pedofil och mördare utan att göra något då man hittar honom?
Den här boken är humoristiskt skriven och språket är lätt. Ämnet är relevant och skrämmande. Jag håller med Charles då han skriver att han rekommenderar "Den döende detektiven"!
Den låter spännande.
SvaraRaderaJapp spännande och rolig faktiskt! Trots det mycket fasansfulla ämnet.
SvaraRadera