"Galgbergets väktare" av Anna Jansson

Jag har inte följt Anna Janssons serie om Maria Wern från början. Jag har inte ens läst speciellt många av böckerna utan till största del tagit del av dem genom filmatiseringarna som gjorts. Och ja, jag vet att TV-filmerna skiljer sig från böckerna. För egen del så duger det bra att läsa någon enstaka bok då och då och just därför så valde jag att nu lyssna på "Galgbergets väktare" som är den senaste (och 22:a) delen i serien. Ljudboken är uppläst av Marie Richardson och den är 11 timmar och 45 minuter lång. 

Maria Werns man Björn är förlamad från nacken och nedåt och Maria sköter om honom i hemmet. Hon har hjälp av flera personliga assistenter och det gör att hon kan fortsätta arbeta. När ett lik hittas i vattnet nedanför Högklint tvingas hon ge mer ansvar till dem. Nittonåriga Elin Rute är kär i sin kusins pojkvän. På midsommarnatten gör de det förbjudna och allt känns underbart. Men senare på natten väcks hon av sin pappa. Föräldrarna har hittat hennes älskade Oliver mördad utanför sommarhuset i Djupvik. Men i stället för att ringa polisen tvingar de Elin att hjälpa till med att göra sig av med kroppen. Något hon mår väldigt dåligt över. Galgberget i Visby är en gammal avrättningsplats. Gruppen som kallar sig Galgbergets väktare har tagit som sin uppgift att peka ut förrädare och döma dem till historiska straff. Ledaren för gruppen är benhård och benådar ingen som svikit honom. 

"Galgbergets väktare" är en helt okej deckare som bjuder på hygglig spänning, men jag tycker inte att boken har något som gör den speciell. Visst är den läsvärd om man gillar svenska sommardeckare och den gav mig en tillfällig flykt från det nyckfulla aprilväder som gäckar oss nu!